Dags att sätta kommatecken...

Tårarna strömmade ner längs ansiktet, och jag försökte klämma fram ett leende. Billyktorna lyste upp uppfarten till huset, och jag kunde inte dröja mera. Det tog sjukt i magen, och hela mitt jag ville bara lämna där och skippa alla planer. Jag hade just fått ordning på livet, varför måste jag åka nu? Rösten var ändå så klar och tydlig. Tydligare än nånsin tidigare. Det var dags att gå.

För över åtta månader sedan reste jag iväg, och tog ett kanske lite väl dramatiskt farväl av mina vänner. Det var dramatiskt för jag älskade (älskar) dem som min egen familj, de har stått med mig i vått och torrt, och nu var det JAG som lämnade dem. Jag förstod inte att det hände på riktigt. När vi skulle ta farväl grät jag som ett litet barn, både hemma i Kokkola och på flygfältet i Helsingfors – och då porten var öppen fick jag inte stängd den före jag var i Dubai. Världsrekord i karagråt...

  Dryga åtta månader har gått. Det har varit åtta månader som totalt ändrat mitt liv, utan att överdriva. Det har varit åtta månader utan vänner och familj, utan tryggheten att man kan träffas över en kaffekopp när skorna börjar klämma. Det  har varit åtta månader då Gud jobbat för, i och genom mig på sätt jag aldrig tänkt mig att Han kunde göra. Han är så bra, vår Pappa!

  Innan jag kom till Kenya var jag otroligt organisativ, och planerade mitt liv flera månader i förväg. Kalendern var alltid full. Därför fick jag nästan ångest över att jag inte visste något om vad som skulle hända efter att planet landat i Nairobi i början av februari. Redan två dagar senare hittade jag mig själv dock på bibelskolan, och följande veckoslut höll jag min första predikan – ivrig men ovetande om vilken process där började.

  De första veckorna var tuffa. Nya språk, nya människor, ingen dusch, ny sorts mat, extremt heta förhållanden, en totalt annorlunda kultur... Ja, det är nog Guds nåd att jag klarade mig genom de första veckorna. Han inte bara gick vid min sida utan verkligen bar mig. Så småningom började dock olika saker hända, och med sådan fart! Herren ville från första början visa att det var HAN som kallat mig, och Han hade minsann en mycket större plan än jag kunde tänka mig.

  Jag kommer ihåg den första pojken som kom till tro. Jag väntade på en matatu (sliskiga minibussar) när jag började tala med honom, och några minuter senare fick jag leda honom i frälsningsbönen. Jag var fylld med iver, och tackade Gud. ”Om jag så bara skulle leda denna enda kille till dig, Herre, så har min resa inte varit misslyckad”. Little did I know...

 

  Det blev många fler skolbesök. Tiotals. Jag har sett tiotusentals människor komma till tro. Människor från fina, stora hus, och de fattigaste ungdomarna i slummen i Narok. Den farliga slummen dit inte ens polisen vågade sig, men även där hade evangeliet samma livsförvandlande kraft. Även där vann Namnet Jesus över alla onda andemakter. Jag kommer ihåg hur jag stod och predikade, och min livvakt/tolk viskade i örat ”vi måste gå nu, det är för farligt”. Jag hade dock inte tid för en sådan diskussion. Jag fortsatte predika budskapet om Korset, och bad inom mig att Gud skulle tysta munnarna som talade emot Herrens Namn. De hånade, skrattade, ropade, och någon kastade alkohol på mig. De började tränga allt närmare på mig, och situationen blev hotfull. Det är bara Guds nåd att jag inte fegade ur, utan vågade stå och fortsätta predika. Några minuter senare rann tårarna ner längs många ansikten, varje mun var tyst och de lyssnade mycket uppmärksamt. Om en stund bad vi tillsammans, och även den dagen skrevs nya namn i Livets bok. Halleluja!

   Jag kunde inte tro mina ögon i Kisumu när jag på fem dagar fick vittna mer är 32 000 trosbeslut. Det var något så övernaturligt och underbart att jag inte visste hur jag skulle reagera. Det är siffror jag bara läst i böcker, och tänkt att det bara är evangelister som Reinhard Bonnke som får vara med om sånt. Nu ville Gud visa att det inte handlar om personen. Han använder vem Han vill – Bonkke eller en kokkolabo.

  Under mer än åtta månader har jag fått stå på alla Guds löften. Ett av dem är helande. Jag har inte ätit en enda tablett sedan januari, och inte har jag varit sjuk heller! Nå, lite magknip hade jag nog i Kisumu, men det får man väl räkna med om över 32 000 människor kommer till tro. Bibeln är väldigt klar på denna punkt – helande är Guds vilja, och vår uppgift i ekvationen är att tro. Detta betyder inte att läkare, sjukhus och tabletter vore förbjudet, dåligt eller synd. Nej, inte alls. I januari talade Gud dock väldigt tydligt till mig – nu ville Han visa att VARJE löfte i Ordet håller, och jag skulle inte behöva äta mediciner. Tänk vilket vittnesbörd om Gud kraft! Jag har inte ätit malariamediciner, och inte fått malaria på hela denna tid. Det är många andra här på orten som haft malaria under min tid här, men jag har fått njuta av gudomlig hälsa. Alla människor förstår mig inte på denna punkt. Jag har flera gånger från olika människor hemifrån fått höra ”Gud respekterar inte ett sånt beteende eller sånt tänkande. Du MÅSTE äta mediciner också!”. Ursäkta mig? Vad är det som Gud inte respekterar? Min tro? Att jag sätter allt mitt hopp till Honom? Det är tråkigt att vi tvivlar på det Gud vill ge oss. Det är gåvor Han vill ge – men precis som med andra gåvor har vi rätt att säga nej tack. Då låter Gud bli, och ger dem åt någon annan.

  Gud är också försörjaren. Sedan slutet av januari har jag inte haft någon världslig säkerhet för mitt leverne, men sällan har jag gått hungrig. Jag har tidigare vittnat om hur Gud t.o.m. fixat strumpor åt mig när jag behövt dem, och Hans sätt att skicka in mig på hotellveckoslut, och även hela Kisumu-resan där jag betalade varken flyg eller hotell... Gud är otrolig!

   Gud är min trygghet, och Han skyddar mig i alla situationer. Det finns flera vittnesbörd jag aldrig vågat dela, speciellt för min kära mamma som nu läser dessa ord med hjärtat i halsgropen – det är lugnt mamma, jag är trygg! Dessutom åker jag iväg om några veckor, och upplever att jag kan så småningom börja berätta om allt som verkligen hänt.

  Ett av de mest otroliga fallen är från Gilgil. Jag var där på ett missionsuppdrag, som samtidigt fungerade som en praktikperiod för mina studier i bibelskolan. Det var en tuff vecka. Det fanns inte vatten att tvätta sig med, det fanns inte tillräckligt med mat och jag jobbade som aldrig förr. Som bäst fick jag predika sex gånger på samma dag, och jag var i tredje himlen och svävade av lycka – men visst var det tungt. Spännande var det också, speciellt då den lokala pastorn skickade iväg mig för att predika på en av östra Afrikas största militärbaser. Även där togs evangeliet emot, och under veckan i Gilgil kom också stadens bäst kända prostituerade kvinna till tro! Halleluja!

  En av dagarna i Gilgil var jag ute och evangeliserade med två andra elever från bibelskolan, och vi var verkligen ute i bushen. Det fanns låga buskar och kaktusar, men inga träd. Jag hade tidigare sett många ormar, och också dödat en orm som försökte komma in i stugan där vi sov. Jag hann precis tänka på ormar när jag kände att något stack mig i min vänstra fot, ovanför hälen. Jag skrek till, och såg något slingra in bland buskarna. En orm. Jag började ropa och skrek åt ormen att äta damm (!), och så började jag bli orolig. På två sekunder hann jag tänka många saker: det finns inget sjukhus nära, jag hinner inte få medicin, det finns inga ambulanser, allt jag ser är kaktusar, telefonen fungerar inte här ute i bushen, jag kommer att dö – och det var då Anden i mig stannade mig. Jag kommer visst inte att dö. Bibeln säger ”jag skall leva och inte dö och förkunna Herrens gärningar” (Ps 118:17), och jag talade högt ut det bibelordet. Jag blev påmind om Luk 10:19, och auktoritet över allt ont. Jag blev påmind om Paulus som också blev biten av en orm men inte skadades (Apg 28:3-6 ). Den Helige Ande påminde mig verkligen om alla bibelställen med ormar! Då började jag be högt, och jag talade till min kropp att underordna sig Jesus Kristus. Jag talade till allt ont att försvinna i Jesu blod, och talade ut helande, perfekt hälsa och beskydd i Jesu Namn. Samtidigt kände jag en stickande, domnande känsla spridas i foten, och den spreds snabbt uppåt. Då började jag gå. Jag gjorde precis det motsatta till vad jag skulle ha viljat göra. Jag sade åt mina två vänner att fortsätta gå, för jag är helad i Jesu Namn. Jag fortsatte be högt, och talade i tungor över mig själv. Om någon minut började det bli bättre, och så småningom försvann den obehagliga känslan från benet, och lite senare också från foten. Jag var helt återställd innan dagen var slut! Halleluja!

  Guds beskydd fungerar på många olika sätt, och så ofta verkar Han ”bakom kulisserna”, utan att vi riktigt vet vad Han räddat oss från. Som ni säkert alla sett på nyheterna skedde det en terrorattack i Nairobi för några veckor sedan, när al shabaab attackerade köpcentret Westgate. Till saken hör att jag skulle vara ledig ifrågavarande lördag, och hade tänkt åka in till Nairobi med min afrikanska syster för att dricka en kopp kaffe och njuta av en ledig dag. På torsdag fick jag dock veta att jag skulle delta i en ledarskapsskolning, så min lediga dag blev utbildning istället. Tack gode Gud för det! När jag på lördag eftermiddag hörde om attacken insåg jag att det verkligen inte var ett sammanträffande att min lediga dag blev utbildning.

   Jag hade tänkt att livet i Kenya blir slappt, och var lite orolig över hur jag ska kunna varva ner, eftersom jag är en människa som gillar att ha en massa på gång. Jag blev dock förvånad över hur intensivt det blev, speciellt med studierna i bibelskolan. Första gången vi fick en hemuppgift som skulle vara mer är 50 sidor lång var jag tvungen att fråga om de skämtade! Det är ju som ett värre slutarbete! Nå, det var inget skämt, men trots längden och arbetsmängden blev det nog till stor välsignelse. I augusti skrev jag mitt slutarbete på 96 sidor, och trodde aldrig att jag kunde skriva så mycket på 4,5 veckor – men Guds nåd är mig nog, oavsett vad det gäller! I skrivande stund är alla uppgifter och prov godkända, förutom ett kursprov som jag borde få tillbaka snart, och jag har lyckats slutföra mina studier på Practical Ministry –linjen. Namnet betyder ”praktiskt tjänande”, och det har minsann varit praktiskt. Först lär vi oss, sedan skickas vi ut för att praktisera allt det vi lärt oss. Skolan har hjälpt mig växa otroligt. Innan jag kom till Kenya brann jag nog för Jesus, men hade inte tillräckligt kunskap – som Paulus skriver i Rom 10:2. Trots att jag inkommande söndag välsignas till pastor så betyder det inte att jag nu skulle veta allt, tvärtom. Ju mera jag studerar Ordet desto mera inser jag hur lite jag vet. Allt jag vet är inte allt där finns, men jag tänker fortsätta studera vidare, och jag vet att Herren kommer att hjälpa mig med det.

  Dessa vittnesbörd är bara några exempel på hur Gud skyddat mig, helat mig och arbetat för, i och genom mig under min tid i Kenya. Det är bara Gud, vad annat kan jag säga. Till Honom vare ALL ära för varje människa som kommit till tro, för alla tecken, under och den mirakulösa försörjningen. Den 19.10 är det dags att ta farväl av detta underbara land, och mitt äventyr fortsätter till Australien där min syster bor - för en dryg vecka sedan blev jag dubbelmorbror, och det är dags att ta hand om morbrorns skyldigheter. Just nu känns det som att jag helst skulle lämna här och fortsätta predikandet eller åka hem till Finland, men allt har sin tid, och jag är säker på att Gud har en plan för min tid i Australien också. Annars skulle Han inte ha fixat min biljett dit redan i augusti 2012! Jer 23:23 säger att Gud är Gud både nära och långt borta, Han är densamme oavsett var vi är. Det är en underbar sanning att stå på när det snart bär av igen. Fortsätt dock följa med, käre läsare! Detta är bara början! Det blir ingen punkt på detta äventyr. Bara ett litet kommatecken...

Guds rika välsignelse & Herrens segerkraft!