Låt Andens regn få falla!

Maneterna flyter omkring nära vattenytan. En grupp kinesiska turister fotograferar allt som rörs, medan affärsmän rusar förbi i sina dyra kostymer och med Starbucks-muggar i handen. Vardag vid Darling Harbour, Sydney, New South Wales, Australia.

  Det har inte alls varit lätt att byta kontinent. I lördags var det dags att ta farväl av mina afrikanska föräldrar och stiga på planet. Det blev en lång resa som tog mig via Dubai och Bangkok slutligen till Sydney, och det var en glädje att få träffa min syster som jag inte sett på nästan två år. Är en nöjd morbror till Nikau, två år, och Tiaki, 26 dagar, som jag nu fått träffa och gosa med.

  Visst var det skönt att få dusha efter fyra månader utan dusch, och lika skönt att få dricka äkta kaffe och äta ostsmörgås. Efter nio månader i Afrika var det på många sätt skönt att återvända till en mera bekant kultur, men samtidigt har det varit otroligt svårt. Första gången jag åkte in till stan höll ja på att spy. Marmorgolv, tusentals bilar, guldsmedsaffärer, hissar och rulltrappor. Framför mig såg jag alla utsvultna barn på gatorna i Narok. Herre förbarma Dig...

  Så småningom har det dock börjat gå bättre, och idag, torsdag, känns det som att jag äntligen varit mig själv. Det är så viktigt att minnas att Gud ALDRIG ändras, Han är densamme oavsett var vi är, hur vi känner oss eller vilka omständigheterna är. Han består! Samtidigt vet jag vikten av att kontrollera känslorna. Känslorna är viktiga och de ska inte förnekas, men vi får inte låta dem ta kontrollen. Romarbrevet kap 8 talar en hel del om den troendes kamp, och Paulus säger mycket klart att som Guds barn ska vi leva enligt Anden – inte själen, och det är i själen som känslorna finns. Oavsett vad jag känner ska jag lita på Gud, och när det känns tungt får jag bara krama om Honom hårdare. Han går inte sönder!

  Nu har jag ansökt om australienskt skattenummer så att jag kan jobba lagligt, och har också öppnat lokalt konto. Jag har sökt arbete, och var idag på arbetsintervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle ha. Må Guds vilja ske! Förutom det ser jag redan hur Gud har förberett denna tid i Australien. Det finns för många ”sammanträffanden”, och jag vet att Herren förberett varje steg.

  För två månader sedan såg jag en australiensk kille leda lovsång på tv tillsammans med en grupp kenyanska barn. Jag fick en märklig känsla, och sade åt min afrikanska mamma ”jag tror jag kommer att träffa dendär killen snart”. För två veckor sedan var jag på en marknad, och plötsligt ser jag honom där, så jag går fram till honom. ”Hey bro!” säger jag, och inser inte att han alls inte känner mig. Han svarade på min hälsning lite förvånat, och det blev en lång och givande diskussion. William är från Sydney, och har varit i Kenya i flera månader på ett barnhem. I mitten av november åker han dock tillbaka, och naturligtvis kom vi överens om att träffas. Vi fortsatte vår diskussion via email, och ännu samma kväll hade hans kyrka skickat en predikoinbjudan till mig – två veckor innan jag ens kommit till Australien!

 Inte nog med det. Igår var jag till stan på olika ärenden, och plötsligt står jag utanför ett stort komplex med skylten ”Wesley Missions”. Eftersom jag läst en hel del av Wesleys böcker väcktes mitt intresse (John Wesley och samtida George Whitefield gav upphov till en rörelse vi idag känner som metodistkyrkan), och jag steg in. Om en stund hade jag pratat med en massa trevliga människor, blivit en del av kyrkans missionsteam, och en av sekreterarna ville att jag skulle bli hennes sons mentor. Men nåja, det var säkert bara en massa ”sammanträffanden”... Gud är så god; suverän helt enkelt, och trots sin helighet kan Han använda en "mosatrampare" som mig - och dig! Det är Nåd, gott folk!

  Det finns en hel massa detaljer jag kunde berätta, och roliga historier jag kunde dela med mig. Jag tror dock det får bli till en annan gång, för nu är det något annat som ligger på hjärtat. Med varje hjärtslag låter det ”Finland, Finland, Finland” inom mig. Guds hjärteslag.

  Jag har alltid värderat mitt fria, rena hemland, men nu har Gud gett mig en ny kärlek  för Finland. Inte landet som nation eller administrativt område, utan Finlands folk. Jag har fått en nöd och en iver jag inte kännt förr. Det känns alldeles spännande och pirrigt i magen, och jag längtar efter att flyga hem och börja jobba för Guds rike hemma! Stora ting väntar, Finland, stora ting! God is on the move!

  Igår satt jag på tåget hem från centrum till förorten där jag bor, och eftersom tågresan tog en stund plockade jag fram Biblen ur min väska. Jag håller som bäst på med bl.a. Hesekiel, och landade i kapitel 12. Plötsligt blev vissa rader så levande för mig.

Herrens ord kom till mig: Människa! Vad är det för ett talesätt ni har i Israel: Tiden går och inga syner slår in. Säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall göra slut på det talesättet. Det skall aldrig mer brukas i Israel. Säg i stället till dem: Tiden är inne och alla syner blir verklighet. Inga falska syner och insmickrande spådomar skall längre finnas bland israeliterna. Vilket ord jag, Herren, än uttalar kommer det att gå i uppfyllelse. Det kommer inte att dröja länge. I er egen tid, motsträviga folk, kommer jag att uttala mitt ord och låta det gå i uppfyllelse, säger Herren Gud.
Herrens ord kom till mig: Människa! Israeliterna säger: ”Hans syn gäller en annan tid, det är om en avlägsen framtid han profeterar.” Säg till dem: Så säger Herren Gud: Det kommer inte att dröja länge förrän mitt ord, det ord jag uttalar, går i uppfyllelse, säger Herren Gud.

(Hes 12:21-28)

Det är vanligt i Finland att höra folk tala om ”den gamla goda tiden”. Det är bra att vi är tacksamma för det som varit, men vi kan inte köra framåt med blicken i backspegeln. Samma gäller andliga sammanhang. Jag har hört tiotals gånger om väckelsen på 70-talet, men väldigt få väntar på en färsk väckelse? Vidare är så många av oss uppgivna. ”Det är svåra tider. Inga arbetsplatser. Gud e också långt borta, det är torka före domedagen...” Vad uppmuntrande! Nu låter jag kanske dömande, men jag måste tala ärligt nu. Vi behöver byta fokus, fästa blicken vid Jesus (Heb 12:2) och inte blicka bakåt! (Luk 9:62) Biblen säger klart att det blir svåra tider före domedagen, men samtidigt står det också mycket om den kommande skörden! Skörden är stor, men var är arbetarna? (Matt 9:37-38). 

  En ny tid kommer. Gud håller redan på att resa upp sin armé i Finland, och även runtom i världen. Det är en armé av människor som är redo att dö bort från sitt eget jag, och ge allt för Guds rike. Människor som är redo att gå längre än det är bekvämt att göra. Människor som är redo att stå, även när alla vänder ryggen till. Människor som väljer att säga nej till synd, och tjänar Herren i rättfärdighet, tillber Honom i ande och sanning.

  Den tiden är nära. Vi kommer att se alla Guds löften uppfyllas, och en mäktig väckelse spridas i vårt land. Snart. Samtidigt kommer hela det andliga planet att ändras när det gäller kyrkor och rörelser, och församlingarna ställs inför nya utmaningar. Gud börjar tala till individer, och Han reser ett nytt nätverk – ett nytt nätverk som ser över församlingsgränser och språkgränser. Ett nätverk, en armé, en grupp lärjungar som hör bara och endast Jesu röst.

  Det är underbart när Gud talar om Finland. Under min tid i Bibelskolan hade jag alltid tre häften på bordet – en för att göra de obligatoriska anteckingarna, ett häfte för de uppenbarelser jag fick, och så ett häfte för Finland. Jag hade bara några blad till en början, men så växte det till ett helt häfte. Gud är på gång, gott folk, och Han talar med en intensitet jag sällan upplevt. Nu är det vår skyldighet att gå ner på knä, fasta och be för Finland, och verkligen förbereda oss för det som komma skall. Snart faller Andens regn!  

Är du redo?