Det förgångna

För några veckor sedan frågade en av mina bloggläsare om mitt förflutna, om vad jag menade med det jag i bloggen alldeles förbigående nämnt om min barndom. Istället för att svara privat blev det ett blogginlägg. Så här kommer det, en kort inblick i det som en gång var en så smärtsam verklighet.

Jag växte upp i en finlandssvensk familj med finsk pappa och svenskspråkig mamma, en bror och en syster som båda är betydligt äldre än mig. Vi var väl en typisk ”kristen” familj – vi besökte kyrkan vid jul och påsk. Själv trodde jag inte på Gud. Om Gud fanns, varför var mitt liv då så tufft?

  Mobbning är ett väldigt fult ord. Det väcker många minnen till liv inom mig, eftersom jag själv under så många år var ett offer för mobbning. De första minnen jag har går tillbaka till andra klassen i lågstadiet, men det började bli allvarligt på tredje klassen. Utfrysning, fula ord och små knuffar till att börja med. Jag var en väldigt annorlunda pojke. Jag spelade varken fotboll eller ishockey. Jag kom inte från en välbärgad familj, så vi hade inte råd till nya kläder. Oftast gick jag till skolan i kläder som en gång tillhört min bror, kläder som mamma lovade att skulle passa bra bara jag växte lite till. Farmor köpte ibland kläder, och de var de mest färggranna klädesplaggen jag nånsin sett. Jag är förvånad över att jag inte var omringad av humlor och insekter 24/7 när jag till färgerna såg ut som en blombuske... Nog med skämtandet. Det var inte roligt. Jag var en annorlunda kille, och det fick jag betala för. Jag kallades bög och flicka, något som jag fick stå ut med ända till nionde klassen i högstadiet. I något skede fick mobbningen även mera våldsamma, fysiska drag, men slagen tog aldrig lika sjukt som orden.

  När situationen i skolan var denna blev jag väldigt instabil. Situationen hemma hjälpte mig inte heller. Det tog inte länge innan jag började hata mitt liv. Varför leva om detta var allt livet hade att bjuda på? År 2003 skrev jag en "önskelista för livet". Jag vet inte vem jag skrev den åt, men i varje fall skrev jag ner saker jag önskade av livet. Det första jag skrev ner, det jag önskade mest, det var att få en vän. EN vän.

 Året var väl 2006 när jag för första gången besökte skolkuratorn. För första gången vågade jag berätta hur jag kände mig, och att jag på hemvägen från skolan ibland funderade på att styra cykeln under en lastbil. Om några veckor hade vi gjort olika test, och det fastslogs att jag led av medelsvår depression. Nu krävde kuratorn att vi skulle kontakta mina föräldrar. Absolut inte. Jag ville absolut inte belasta mina föräldrar med flera problem. Eftersom kuratorn fortsatte kräva att vi kontaktade föräldrarna så blev det slutet för mina kuratorbesök. Därmed stängdes också den enda porten till mitt inre. Jag hade litat på en person, delat mitt innersta – men inte fått det stöd jag sökt.

  Mobbningen fortsatte och nya problem dök upp. Mörkret inom mig tätnade och intensifierades. Jag försökte skriva av mig ångesten, men det hjälpte bara för en stund. Högstadiet var en  väldigt tuff tid. Jag hade redan tidigare börjat stjäla i ett försök att vara ”cool” och bli accepterad bland de andra killarna. Det började med Pokemon-kort och godis, men nu stal jag tobaksprodukter. Fick jag vänner på det sättet? Naturligtvis inte. Kanske fanns där vissa människor runt omkring mig, men de var där på grund av mina kort och mina sötsaker. Inte för att de brydde sig om mig.

  Ju äldre jag blev, desto allvarligare och mer välplanerade blev mina tankar om självmord. Eftersom jag led av migrän hade jag ett förråd på hundratals väldigt starka tabletter, och inte sällan funderade jag på överdos. Det är bara Guds nåd att jag aldrig förverkligade mina planer.

  Till slut blev jag dock väldigt desperat, och jag började förbereda min bortgång. Jag skrev ett sista brev åt mina föräldrar där jag bad om föråtelse för det hemska jag skulle göra. Jag skrev ett brev som skulle läsas i skolan den morgon då det fanns en tom pulpet. Jag planerade också min egen begravning, och lämnade slutligen alla dessa papper i en skrivborslåda för att vänta på den rätta dagen.

 Så plötsligt kom skribalägret. Det var sommaren 2008. Jag var inte intresserad av ”relifolk”, dessa märkliga typer som sades hjärntvätta folk på lägret, men det hörde liksom till att man blev konfirmerad. T.o.m. min tuffa bror hade blivit konfirmerad, så jag hade väl ingen orsak till att inte göra det jag med.

  Min mamma körde mig ut till lägergården dendär regniga morgonen. Vi möttes av en ung, vacker tjej i lockigt hår som hette Linda. Hon kom senare att bli något av en livlina för mig, och jag är oändligt tacksam för att Gud hade lett henne till att vara ungdomsledare också för detta läger. Hon kommer alltid att vara en  storasyster för mig.

  För att vara ärlig hade vi en otroligt misslyckad gemenskap på lägret, men det brydde jag mig inte om. Något viktigare höll på att ske. Jag kommer inte exakt ihåg om det var första eller andra dagen när saker började hända, men väldigt fort märkte jag att nu sker något som jag inte kan förklara eller lägga fingret på. Det var en känsla av att någon drog mig till sig. Det var som om jag kunde höra en viskning, men jag ville höra tydligare. Vad sade denna varma, mjuka röst? Samtidigt var jag alldeles förbryllad av den kärlek som jag möttes av. Hjälpledarna och alla som representerade församlingen betedde sig på ett alldeles korkat sätt – det verkade nästan som om de verkligen brydde sig om mig!  Det kunde väl ändå inte förhålla sig så...

  Snart hörde jag rösten allt tydligare. Han talade till mig. Gud talade till mig. Gud kallade mig in i sin  närhet; Han sade att Han ville hela alla sår, och att Han hade en underbar framtid för mig. En av de saker som aldrig lämnat mitt hjärta var när Han sade att Han håller alla mina tårar i sin hand.

 Så kom det första tilltalet från Bibeln, denna skrämmande, stora bok som jag inte visste vad jag skulle tro om. Budskapet handlade om örnar, och det var från Jesaja 40:27-31. Jag kunde inte riktigt förstå allt, men jag visste att det var något väldigt fint. Gud ville att jag skulle vara en örn.

  Det lät så bra allt detdär. Ändå tvekade jag. Skulle Gud verkligen vilja ha något att göra med mig? Kanske jag bara höll på att bli tokig? Jag kastades åt än det ena, än det andra hållet. Sen en dag bröt jag ihop. Jag bara måste få berätta åt någon, så en dag låg jag i hjälpledarnas famn och stortjöt som ett litet barn när jag berättade hur jag mådde och vad jag kände. Det var tårar som varit uppdämda i åratal. Vilken underbar känsla att bara ligga i fosterställning och låta tårarna flöda...

 Jag gjorde mitt val. Bör påpekas att det inte skedde på någons uppmaning eller under tvång. Jag valde själv. Jag ville följa Jesus. Jag ville ha allt det underbara som Gud talade om och som Han lovade i sitt ord. Jag ville att Han skulle ta bort denna börda jag bar på, och jag ville att Han skulle hela mig. Främst av allt ville jag ha evigt liv.

 Det var det bästa beslutet jag någonsin kunde ha gjort. Men hur skulle min familj reagera? Vad skulle släkten säga?...

 Ja, det blev inte alldeles lätt. Den främsta orsaken till svårigheterna som följde var dock att jag hade en väldigt felaktig Gudsbild. Jag trodde att om jag levde tillsammans med Honom så skulle livet bli en dans på rosor. Så är det ju ändå inte. Livet tillsammans med Jesus är ibland mera som en ökenvandring, men det som är av betydelse är att Jesus går vid min sida. När Han är där, då är det ingen skillnad hur tuffa omständigheterna än blir! Det visste jag inte då. Jag var en baby i tron, och jag förstod inte hur Gud fungerade. Jag blev besviken när jag märkte  att inget ändrats. Självmordstankarna fanns fortfarande där, livet var fortfarande jobbigt, mobbningen fortsatte – och den blev naturligtvis ännu värre nu när jag blivit ”uskovainen”. 

  Jag tyckte att hela Jesus var en enda stor besvikelse. Jag förstod inte att helandeprocessen inom mig krävde tid. Jag förstod inte hurdan Gud var. Därför uppfylldes inte mina förväntningar.

 En smällkall vinterkväll bestämde jag att nu räcker det. Jag plockade fram mina avskedsbrev, lämnade dem på bordet och gick ut i den mörka kvällen. Inte långt från mina föräldrars hus finns en tågbana, och sakta men säkert klev jag upp på tågbanan. Jag tittade upp mot himlen och sade åt Gud att Han var en enda stor besvikelse. Jag hade gett Honom en chans, men även Gud hade vänt ryggen åt mig.

 Snön glittrade i det kusliga månskenet. Trädens skuggor låg långa över snöfälten. Jag stod och väntade. En tår rann sakta ner längs kinden. Jag väntade.

 Där jag stod i min totala hopplösthet och söndrighet såg jag plötsligt ett ljus bland stjärnorna. Ett ljus som på något sätt tvingade mig bort från tågbanan. Först ena foten, sedan andra foten. Ett steg i taget gick jag bort från tågbanan och föll ihop på snön. Jag började gråta och huttra, och grävde fram telefonen. Jag visste att det fanns en människa jag kunde lita på. Linda.

  Det blev en lång process därefter. Linda sökte hjälp åt mig, och jag började besöka ungdomspolikliniken. I samma veva flyttade jag hemifrån, men till slut var jag tvungen att flytta in på en barnskyddsenhet. Det blev en intensiv terapi, och flera gånger om veckan var jag tvungen att gräva i mina mörkaste minnen och tuffaste upplevelser. När jag blickar tillbaka kan jag inte urskilja vad som hände när och i vilken ordning. Det är bara en svart klump för mig. Det var en väldigt, väldigt jobbig tid. Kroppen tog också åt sig av den svåra situationen, migränen blev väldigt svår, och till slut började hjärtat reagera. Det blev långa sjukskrivningar och många diagnoser.

 Samtidigt som jag fick mycket hjälp från människor så hjälpte Gud mig mest. När jag kom hem från terapin började Gud sin egen terapi, och den var alltid så mycket effektivare. Han inte bara lyssnade, Han förstod – för Han var där med mig varje gång jag grät. Varje gång jag svalde mina tårar. Varje jobbiga skoldag hade han sett, för Han var där med mig. Jag visste det bara inte då. Han kände alla mina tankar – och nu ville Han förnya dem. Han ville ge mig frid och glädje! Sakta men säkert ändrades mig Gudsbild, och i takt med det förändrades mitt liv.

 Detta är bara en kort inblick i vad som hände under dendär mörka tiden. Det är helt omöjligt att här återge allt jag kände, och inte är det väl meningen heller. Om du vill veta mera så får du vänta på min nästa bok (jag har lovat att den är klar innan jag fyller 50). I varje fall vill jag att du ska veta att jag idag är fri och helad. Jag mår bra, och folk kallar mig till och med ”se joka hymyilee” (den som ler). Gud har gett mig en alldeles otrolig, innerlig glädje som ingen kan ta ifrån mig. Min glädje och frid är i Kristus Jesus, och Honom kan ingen eller inget ta ifrån mig. Han är min och jag är Hans, och det för evigt.

  Det känns nästa konstigt att skriva om dessa händelser nu. Under en lång tid hade jag ett enormt behov av att få berätta vad som hänt och hur jag mådde, och det var bra att jag hundratals gånger fick prata ut. Till sist förstod jag dock att hela min identitet var i allt som hänt. Jag definierade mig själv som deprimerad, söndrig och onödig. Om jag fortsatte definiera mig på det sättet så kunde jag aldrig bli något annat. Jag måste släppa taget om den identiteten, och greppa om något nytt. Jag måste börja tala om mig själv på ett nytt sätt, se på mig själv i ljuset av Guds ord: jag är underbart skapad, helad, Guds avbild, unik, stark och stabil. Jag har en underbar framtid.

 Idag när jag skriver om mitt förflutna känns det som om jag berättade om en annan person. Jag känner helt enkelt inte igen mig. Jag har fått nytt liv. Han formade om mig, jag än ny. Jag är ny.

Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. (2 Kor 5:17)

Om du känner igen dig i min beskrivning om depressionsåren så vill jag att du ska ta följande ord på allvar. SÖK HJÄLP. Det är inte skamligt. Det är inte svaga människor som söker hjälp, det behövs mod för det. Om du känner dig värdelös så ska du minnas att Gud älskar dig, och för Honom är du oändligt värdefull. Du är högt älskad, och Gud har en underbar, unik plan just för dig. Låt Honom omfamna dig och tala till dig med sin kärleksfulla röst. Han förstår. Han vet. 

  Om du inte känner igen dig i texten ovan så ska du minnas att du kan alltid vara en Linda. Du kan bli någons räddning. Har du sett någon sitta ensam i skolans korridor? Du är kanske i militären och alla mobbar någon i din stuga? Sker något motsvarande på arbetsplatsen? Våga stå upp. Det kan kännas tungt att hjälpa andra ibland, men ”du ska älska din nästa som dig själv” (Matt 19:19). Och för att vara ärlig så kommer du också att få nytta av att hjälpa någon. Om du bestämmer dig för att hjälpa någon bestiga ett berg, var är du när den personen är på bergstoppen? Just det, du är också där. Du kan inte hjälpa någon annan utan att själv också växa.

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig  och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Fil 3:12-14)

Men glöm det som förut var,

tänk inte på det förgångna.

Nu gör jag något nytt.

Det spirar redan, märker ni det inte?

Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.

(Jes 43:18-19)