Tiden som varit. Och lite om tiden som kommer.

Fredag. Har just skrivit veckans prov i bibelskolan, ätit en lunch som jag helst skulle ha hoppat över och försöker jobba nu. Nu finns dock så många tankar i huvudet att jobbandet inte riktigt fungerar... Bäst att skriva av sig då.

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva på alla beskrivbara sätt och vis. När jag skriver datum skriver jag fortfarande maj (visserligen skriver jag också 2012 men det ska vi inte gå in på), har en hög med post it –lappar och en annan hög med lappar där det står ”VIKTIGT”. Tiden har bara susat förbi!

 Efter Kisumu hann jag vara fem dagar i bibelskolan, och efter det åkte jag iväg till Gilgil, denna gång med en grupp på 12 elever från bibelskolan. Vi åkte till en lokal Word of Faith Church,  detta var vår andra praktikperiod från skolan. Den första var i april. Denna gång var tanken att vi skulle evangelisera dörr till dörr under en vecka, men också ha open air –meetings och predika i olika kyrkor. Vi hann med allt detta, men också så mycket annat. Det var en otrolig vecka!

  När vi kom fram lördagen den 22.6 fick jag nog en liten chock. Stället där vi hade vår bas såg ut som nån sorts slum, otroligt smutsigt och sjabbigt. Jag skulle dela rum med sex andra pojkar, syskonbädd. Flickorna fanns i rummet bredvid. Det fanns naturligtvis inga duschar eller toalettstolar, men det har jag blivit van vid. Det jobbiga var att området var väldigt torrt, och i tre dagar var vi helt utan vatten, så det gick inte att tvätta sig alls. På orten användes inga bestick, och det kändes lite (halv)äckligt att äta med händerna när man inte tvättat dem. Under veckans gång funderade jag flera gånger om detta faktiskt var värt allt besvär... Inte minst när jag en natt vaknade med en rotta som gned sig mot mitt ansikte. Ush!

  Trots allt var det nog värt det. Jag gör vad som helst så länge som människor kommer till Jesus, och det gjorde de även här. Ute på gatorna såg vi hundratals människor ta emot Jesus som Herre och Frälsare, även muslimer och stadens bäst kända prostituerade kivnna! Dessutom hann jag med en massa intressanta ”specialuppdrag”. På söndagmorgon fick jag veta att jag skulle iväg till östra Afrikas största militärbas och ammunitionsförråd. Ensam. Det intressanta var att kvällen innan hade jag varit inför Herrens ansikte och frågat om Han ville ge mig något inför söndagen, eftersom jag inte ännu själv visste om jag skulle predika någonstans. Det Han gav handlade om andlig krigsföring, så på söndag när jag hörde vart jag skickades iväg log jag inom mig. Fast ja, först höll jag på att kissa ner mig. ÖSTRA AFRIKAS STÖRSTA MILITÄRBAS??! Oh my goodness, I’m gonna get killed. They’re gonna shoot me. Till slut kom jag dock fram till att jag inte ska göra skillnad på folk, för det gör inte Jesus heller. Jag behöver inte vara rädd för officerare när jag får Order från Den Högsta!

  En motorcykel kom och hämtade mig, och det blev en  lång motorcykelresa upp till bergen till en avlägsen ort. Efter säkerhetskontroll kom jag in på militärområdet, och snart predikade jag korset och blodet framför en stor grupp officerare som satt och såg hur skeptiska ut som helst. Om en stund kom dock ett genombrott, och trots att bara en officer kom till tro så kunde jag se Herren göra många saker bland dessa hårda män. När jag var klar fick jag höra att officerarna var så gripna att de nu rusat hem för att hämta sina ungdomar, och jag skulle predika åt dem om 30 minuter. Herren gav ett nytt meddelande, och om en stund stod jag inför en grupp ungdomar och predikade för andra gången den morgonen. Halleluja! Vilken stor Gud vi har!

 Under veckans gång hände en massa intressanta saker, och att återge allt nu är inte möjligt. Det jag dock märkte var att veckan i Kisumu med World Mission Teamet förändrade mitt liv. Varje gång jag nu går förbi en skola börjar mitt hjärta slå snabbare. Hundratals förlorade ungdomar sitter där inne. Desperata, ensamma, deprimerade. Någon måste nå ut till dem. Detta hände också i Gilgil, och till slut fick jag övertalat min lokala pastor att släppa in mig i skolorna. Jag hann bara med tre skolor pg.a. lärarstrejken och skeptiska rektorer, men i varje fall kom omkring 500 elever till tro i skolorna. Det tråkiga var att pastorn inte tyckte om mitt nya sätt att arbeta, så dessa trosbeslut registrerades inte. Efter skolbesöken märkte jag att alla inte var så förtjusna över hur Gud använde mig. Pastorer som arbetat i åratal i samma område var inte så förtjusna när en ung, vit kille kom in på deras revir och juniorens arbete följdes av väckelse. Vad ska man göra i en sån situation? Älska och välsigna. Det är ju inte jag som gör att folk kommer till tro, och jag kan inte ta nån ära av det, och således tänker jag heller inte ta åt mig av den negativa feedbacken. 

 För att komma till nån sorts sammanfattning så hade vi en fin vecka med vår grupp, trots att vi ofta arbetade ensamma dagtid. Det var spännande att sent på kvällen samlas och  berätta om allt som hänt under dagens lopp. Det var långa dagar och korta nätter – nätter i syskonbädd med sex svettiga afrikaner som inte tvättat sig. Ganska fräscht. Ibland var dagarna alldeles fullproppade av program: dagens första möte 6.30, däirfrån ut på gatan tills nästa möte börjar 16:30, därifrån till open air meeting, efter det kvällsmöte i kyrkan, middag kl. 22 och efter det eventuellt ett ytterligare möte i någon annan kyrka. Den sista kvällen skulle jag predika på en kesha, ett bönemöte som pågår hela natten. Min predikotur var lite efter midnatt, och kände nog tröttheten komma krypande vid den timmen, men så fort jag kom upp och fick tag om micken var jag hur pigg som helst!

 En vecka i Gilgil gick bra, men längre skulle jag inte gärna ha stannat. Smutsigt, fattigt, brist på vatten osv... Jag vill helst inte veta vad jag åt under min vecka där. Förutom rottan fanns en hel del andra djur så jag visste verkligen att jag var i Afrika. En morgon hade vi nästan 50 sebror på bakgården, det kryllade av ormar och jag stötte på en blå, stor och väldigt vacker ödla. Babianer och impalas fanns överallt. Efter en vecka där var det otroligt skönt att komma ”hem” till Kiambu, hitta en bekant säng som jag inte behövde dela med en handfull andra, äta mera bekant mat och sova lite längre nätter. Tack gode Gud!

  Att jag återvände frisk var nog ett mirakel i sig, men jag var inte bara frisk. Första dagen i bibelskolan frågade personalen vad som riktigt hänt mig. Det fanns liksom ett sken omkring mitt ansikte, jag såg hälsosam ut och var hur pigg som helst. ”It’s God”, svarade jag med ett brett leende. Vad annat kan man säga?

  Denna vecka har jag njutit av rutiner. Det har varit riktigt skönt att återvända till bibelskolan och suga i sig ny kunskap efter att jag bokstavligen gett allt i Gilgil. Jag har också börjat jobba med ett översättningsarbete som jag välsignats med från Finland, och det har varit skönt att få jobba med texten. Ute på fältet vet man aldrig vad som händer näst, så det är skönt att jobba med bokstäver som är rätt så förutsägbara. Trots det finns det nånting som hela tiden rör på sig och växer inom mig. Kallelsen.

 Efter dessa underbara veckor med tusentals frälsta frågar jag mig själv ibland (dagligen) om jag verkligen ska till Finland, sitta sex år på universitet och studera psykologi som slutligen ändå är bara teorier... Troligtvis så kommer jag ändå att göra det. Efter att jag blivit klar vill jag grunda vilohemmet som jag drömmer om, och ha det som bas för framtida, kortare missionsresor. Ändå tänker jag inte bestämma något nu. Om Gud säger något annat så sit mennään! Har under den senaste månaden träffat många människor i 50-årsåldern som lämnat sina arbeten och jobbar ute på fältet för Herren. Vi pratar, de ser på mig, suckar och säger ”om jag bara förstått att detta var Herrens vilja redan i din ålder...”. Jag vill INTE säga samma sak om 30 år. Må Guds vilja ske, vare det psykka på ÅA eller kamp med afrikanska andemakter ute i bushen. Med eller utan toalettstolar, rinnande vatten och ren mat – Herrens namn måste förkunnas för hednafolken!

 Samtidigt talar Gud mycket om Finland. Om den närmaste framtiden. Om vad som kommer att hända under de sju närmaste åren. De tre små väckelserna som förbereder en större våg som sveper över språkgränser och församlingstillhörighet. När Han talar vet jag också att Han har en uppgift för mig i Finland. Det tröstar mig, för visst vill jag också åka hem och träffa min familj och mina vänner. Samtidigt vet jag att arbetet i Finland kommer att bli så mycket tuffare. Nå, onödigt att tänka så långt nu. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder!”

  Mitt i allt detta fösöker jag få nån ordning på allt det som sker inom mig. Så många tankar, känslor, upplevelser och frågor. Jag märker också att jag fungerar på två sätt. När jag var hemma fokuserade jag ofta på känslor och hur jag upplevde olika saker. Jag älskade att sitta ner med någon nära vän och dela djupa tankar och försöka hjälpa honom eller henne om det är något jobbigt på gång i hennes liv. Jag upplever att jag har en kallelse inom det området, och därför ska jag väl också studera psykologi, för att hjälpa människor när de kämpar på det psykiska planet. Det är fortfarande något som är viktigt för mig, men den dimensionen fungerar inte på samma sätt i Afrika. Om det inte finns rinnande vatten hinner man inte liksom sitta ner för att fråga ”hur känns det?”...

 Den andra sidan av mig är väldigt annorlunda. Den jobbar för fullt utan att bry sig om hur nånting känns eller vad som händer inom mig. Den delen av mig är aktiverad när jag får alarm hemma (är frivillig brandman i Karleby). När jag får ett meddelande tar jag mig fast igenom en stenvägg för att komma till brandstationen. Jag har flera gånger rusat iväg från skolan, sprungit igenom korridorerna ooch ropat ”ALARM!” så att folk ger mig rum. På alarmplatsen kan jag jobba i timtal under våldsam fysisk påfresting och klara av saker jag annars inte skulle orka. Samma sida av mig dominerar när jag är ute på fältet. Folk kan hota mig, kasta alkohol på mig (som i slummen i Narok) och göra en hel del saker, men jag fortsätter predika. Det är bra att den sidan aktiveras då, för annars skulle jag inte ha klarat av varken Narok, Kisumu eller Gilgil. Utmaningen kommer när jag kommer tillbaka till Kiambu och ska försöka byta växel till det normala läget... Hundratals känslor, upplevelser, tankar och frågor sköljer över mig och det tar sin tid innan jag kan ”sortera allt i rätt låda”. Det är lite som att tömma ett stort skåp då man städar; det tar sin tid innan allt hittar rätt plats igen. När jag var hjälpledare på skribaläger brukade vi tala om ”lägerkrapula” för att beskriva det som händer när man kommer hem. När man har varit tillsammans med en viss grupp människor under en hel vecka, haft tajt gemenskap och delat det mesta, då tar det sin tid innan man anpassar sig till normalt liv igen. Samma fenomen händer när jag kommer hem från olika uppdrag, men effekten är mycket starkare än efter ett skribaläger.

  Nu om nångong skulle jag behöva vår cellgrupp maanantaimartsat. Oj vad jag saknar er. Om ni läser dethär så ska ni veta att när jag kommer hem behöver jag en veckas martsamöte med 15 kilo kött, tillräckligt tid för att lovsjunga, be o PRATA. Halleluja för trogna bröder man kan lita på. :)

 Nåja, nu har jag inga fler ursäkter utan det är dags att börja jobba. Barikiwa sana!