De första stegen

Vilodag. Skönt, underbart och välbehövligt! Har snart varit hemma en månad, men det känns som en vecka för allt har gått så fort och saker har skett i så snabb takt. Nu känns det bra att sitta ner med en stor kopp kaffe och reflektera över både ett och annat.

  Den första månaden hemma i Finland har inneburit många glädjeämnen. Att få återse familj och vänner efter 16 månader är inte alls dumt kan jag säga! Det har också varit roligt att äntligen få stiga in i det som Herren talat om så länge redan, det goda verk Han påbörjat och förberett mig för. Samtidigt har den första månaden varit tung på många sätt. Många människor förstår inte alls vad jag håller på med och varför, och en del gillar inte heller ”den nya Patrick”. Det är inte bara en vänskapsrelation som jag gått miste om - åtminstone för en tid, för jag ber att de relationerna återupprättas. Det är ändå ett faktum att alla inte gillar det att jag frimodigt talar om Jesus. Den smällen får man väl ta!

  Människor har många frågor och många kommentarer. Jag tänker inte ens försöka svara på alla frågor, för det skulle vara ett heltidsjobb i sig (jag har gett upp hoppet om att reda ut e-mailen, för kontot har i praktiken exploderat). Samtidigt vet jag också att jag inte BEHÖVER svara på alla frågor, jag är inte redovisningsskyldig inför varje kotte. Om någon frågar mig hur en gudstjänst går till eller hur jag bygger upp min predikan så har jag bara ett svar: KOM OCH SE. Om någon planterade en församling på 1970-talet skulle det naturliga ha varit att besöka församlingen en gång för att bilda sin egen uppfattning om saken, men idag vill människor få reda på allt via email eller telefon – eller så baserar man sina åsikter på förutfattade meningar.

   Det tråkigaste har varit att se det motstånd som kommer från troende bröder och systrar. För någon vecka sedan ringde telefonen efter midnatt, och en broder (?) ringde för att förbanna med ett bibelord. Nu undrar jag, hur kan man göra så om man har Jesus i hjärtat? Vi kan inte använda Bibeln till att både förbanna och välsigna, för en källa från en och samma åder kan inte ge både sött och bittert vatten (Jak 3:11). Kära läsare, ärligt sagt stör det mig inte över huvudtaget vilken åsikt ni har om mig som person – men gå inte emot den Helige Andes verk!

  Visst finns det också motstånd från annat håll, och inte känns det ju trevligt att hotas eller att någon ropar efter en när man ska handla i matbutiken. Dessa exempel visar mig bara hur långt vi verkligen kommit i Finland, och hur stort behovet är för nya Guds rikes arbetare! Vi behöver frimodigt proklamera Jesu Namn!

  Många församlingsledare har uttryckt sin oro för att jag ska ”stjäla” deras medlemmar. Jag tycker det är en mycket märklig rädsla, för nya församlingar startas för NYA människor! Om jag sedan får den stora äran att undervisa någon som redan har en hemförsamling, någon som bara spontant och sporadiskt besöker våra möten, då har jag också uppfyllt min uppgift, och är glad när jag vet att den personen bär frukt på annat håll. Om det öppnas en ny restaurang i staden så är ju sannolikheten stor att nya människor går ut o äta, för den nya restaurangen bjuder på något som inte de andra har på matlistan. Vidare ser jag en församlingsplantering som om centralsjukhuset fått en ny avdelning! Ledningen är densamma, alla avdelningar jobbar under samma tak och har ett och samma syfte – men en ny avdelning gör att arbetet blir mera specifikt, och man kan då möta människor med deras specifika behov och vara mycket mera fokuserad.

  Varför då Karleby? Det är en fråga jag får ofta, för många hade tänkt att församlingsplanteringen skulle börja sin verksamhet i Åbo dit jag tidigare hade tänkt åka hösten 2014. Problemet är att jag kanske uttryckt mig lite oklart – det har aldrig handlat om en lokalförsamling. Det har aldrig handlat om att bara fokusera på en stad. Det är ju därför jag inte grundade en lokalförsamling utan ett samfund, för visionen är att senare grunda nya lokalförsamlingar! Utredande arbete pågår redan i Seinäjoki, där två små hemförsamlingar söker ett större sammanhang eftersom de upplever att de inte har något andligt hem. Första helgen i juli ordnas en ungdomshelg i Vilppula, Mobilisaatioviikonloppu, och dit samlas ungdomar från olika håll i Finland för att utrustas och tillsammans be för Finland. Nästa vecka åker jag själv på väckelsemöte till Helsingfors, och ska ha möte med församlingsledare från huvudstadsregionen. Det handlar alltså inte om en specifik stad, det handlar om Finland! Frågan återstår väl ändå – varför började vi i Karleby, varför väntade jag inte till Åbo? För att Gud ingrep. Och när Gud talar är det bäst att lyda, även när det känns som att man måste offra en hel del.

  Många har kritiserat sättet att bilda en församling, och tycker att jag inte ensam kan göra allt. Kära vänner, jag är inte alls ensam. Den andliga ledningen i Kenya backar upp med andligt stöd och hjälper mig när det gäller lärofrågor, mina mentorer och en bönegrupp i North Carolina finns till förfogande så mycket jag bara behöver – och så finns det lokala stödet. Det första jag gjorde när jag kom hem var att kontakta några goda vänner som Gud talat om, detta med syftet att resa upp ett bönenätverk. Efter det har flera människor stigit upp för att arbeta tillsammans med mig, så jag är minsann inte ensam mera, varken andligt sett eller alldeles praktiskt sett. 

  Gällande församlingsplanteringar så finns det ju flera olika metoder man kan använda, och det är jag mycket medveten om. Vissa kyrkor föredrar att först resa upp ett ledarskap och först sedan börja tala till allmänheten, medan andra direkt börjar med verksamheten och ser sedan ledarna resas upp bland gudstjänstbesökarna. Den senare sätter visst  mera press på församlingsledaren under de första månaderna, men jag tror det viktigaste är fortfarande att vara trogen det som Gud sagt och inte fokusera alldeles för mycket på olika teorier och metoder. Word of Faith Church Kenya har alltid fungerat med pionjärprincip – du sänds till en ort och börjar predika där, medarbetarna kommer nog! Samma tanke ser vi i urkyrkan. Paulus reste till olika orter, var där en kort tid och lämnade sedan den nybildade församlingen åt de människor som under hans tid där hade rests upp till ledare. Vidare kan det vara värdefullt att komma ihåg hur den finska pingstkyrkan tidigare fungerat i Finland: om man upplevde ett kall till missionsfältet skulle man först klara sig igenom en prövoperiod, oftast kring två år, när man skulle predika i hemlandet – hålla tältmöten och gå från hus till hus. Snacka om press där alltså, två år ensam som kringresande predikant! (Baserar denna information på en diskussion jag igår förde via telefon med en av ledarna för den finska pingstkyrkan). Det är alltså inget nytt under solen att ledaren för en församlingsplantering (eller annat Gudsrikes arbete) i början kan vara ganska ensam.

  Jag vet också att jag är mycket ung, och jag har ännu mycket att lära mig. Varför då denna brådska, undrar många. FÖR ATT VI HAR BRÅTTOM! Det är en viktig del i hela min kallelse – att väcka upp kristna ur sin törnrosa sömn och inse det faktum att JESUS KOMMER SNART! Vårt liv som Jesu lärjungar skall vara lite som ett liv på en busshållplats. Där gör man sig inte tillfreds, för man vet att snart kommer bussen som tar en vidare, och man blickar hela tiden åt det håll därifrån man väntar bussen komma. Jag har en nöd för Kristi kyrka som inte alltid inser detta, utan som verkligen lever som i Noas dagar (Luk 17:26-30). Vi har inte råd att förlora en enda dag, för nu är det dags att skörda! Skörden är mogen, och den är så mogen att den ruttnar! Världen där ute lider, människor söker efter svar på livets stora frågor, människor kämpar med hopplöshet som tar sig uttryck i depression och ångest – och samtidigt har vi de kristna som känner sanningen, men som av någon anledning håller skatten till sig själva. Vi måste UT! Vi behöver en MOBILISATION. Kyrkfolket behöver utrustas och sändas ut för att predika evangeliet om vår korsfäste och uppståndne Frälsare! Han ger liv, liv i överflöd! Han är den enda vägen till Fadern – Han är Vägen, Sanningen och Livet! Hos Honom finns frid och glädje, helande och hopp, allt det som världen söker efter och som vi alla längtar efter!

  Jag måste också säga att jag inte förstår varför så många kristna idag lever i någons sorts vänteläge. Vi väntar och väntar – men på vad? Kristus är korsfäst och uppstånden, och i Honom har vi ALLT vi behöver för att gå ut och göra alla folk till lärjungar! Det finns så många som säger att de väntar på något, men jag förstår inte varför vi ska vänta på något mera än det vi redan har? Vi har den Helige Ande inom oss och Bibeln som handbok, vad mera ska vi behöva? Många säger också att de väntar på att väckelsen ska börja. Det är ju ändå så, och detta säger jag ofta, att väckelsen inte är ett rosa moln som bara lägger sig över bygden och plötsligt kommer människor till tro. Nej, väckelsen börjar i våra egna hjärtan. När väckelsen vaknar där och vi bär vårt ansvar i bön, och sedan dessutom predikar det oförfalskade evangeliet – då kommer väckelsen! Väckelsen är på Guds hjärta, men frågan är om den är på vårt hjärta? Jag talade häromdan med en person som hör till ledarskapet i en av stadens stora församlingar. Jag nämnde väckelsen, och han svarade ”Toivottavasti herätystä ei tule, se on niin rankkaa ja töitä on aivan liikaa”. Jag väljer att inte kommentera hans attityd, men fokuserar på det senare – väckelse betyder hårt arbete. Både när man kämpar för att det ska bryta igenom, men också när skörden kommer in och de andliga barnen skall tas hand om.

  Om vi vill se Gud använda oss och verka i vår bygd måste vi komma ut ur bekvämlighetszonen och bort från ”stand by”-läget, byta vänteläget till ett böneläge! Då börjar saker ske! Vi säger att vi väntar på Gud, men samtidigt väntar Gud på oss – vi är ju Jesu händer och fötter på jorden. Dessutom säger Bibeln att hela SKAPELSEN väntar på oss – Rom 8:19. Visst förstår jag att vi skall arbeta enligt Guds tidtabell, men det betyder inte heller att vi skall vänta i all evighet på vem vet vad.

   Mitt i allt detta vet jag att jag inte ska fokusera alltför mycket på vad människor säger, utan jag väljer att fortsätta lyssna till Honom som är Sanningen. Jag vet att väckelsen är nära, och tänker fortsätta predika evangeliet oavsett vad människor säger eller anser. För två veckor sedan hade vi ett kraftigt möte där Anden föll och vi såg människor ge sina liv till Jesus. Samma hände i fredags (23.5) på Powercaféet.  Nya människor kommer till Jesus, och då har jag ingen orsak att stå på bromsen! 

”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt 9:38)

Vi ska be om arbetare - men samtidigt får vi fråga hur vår egen uppgift ser ut.