Glory River

Dagarna bokstavligen flyger iväg... Nå, dagar som denna önskar man nästan att det snart skulle bli kväll och man skulle få lägga sig. En dag då den onde verkligen attackerar från varje håll och försöker på alla sätt trycka ner mig och ”get me off course”. Dagen började med dåliga nyheter från en väldigt viktig person, går inte djupare in på det här, men det lade sig som ett tungt moln ovanför mig. På något sätt visste jag att det inte kom att vara dagens enda motgång, och jag visste att nu kan jag välja mellan två alternativ:

     

     a)      Baby-patu. Jag kan lämna liggandes redan efter det första slaget, gråta, sucka, tycka synd om mig själv, och om jag kommer mig att be så är det en bön präglad av självömkan och ”Gud snälla kan du int det ena med det femte”...

 

    b)     Soldier-patu. Jag kan välja att resa mig upp och ”stiga över situationen”. Jag kan välja att använda min auktoritet i Kristus och tala till omständigheterna att underordna sig Jesus, jag kan tala till allt det onda som trycker på och binda de onda makterna i Herren Jesu namn. Det står skrivet att vi har fått auktoritet över allt det onda (Luk 10:19), och att det vi binder på jorden är bundet i himlen (Matt 18:18). Det viktiga är speciellt för mig att kontrollera mina tankar – om den onde vinner kontrollen över mina tankar så är det kört. I 2 Kor 10:5 står det att vi gör varje tanke en lydig fånge hos Kristus, och det måste jag göra. Gud ger mig frid, inte oro, rädsla och osäkerhet.

Idag valde jag för en gångs skull b)-alternativet. Det har inte varit lätt att stå fast, för dagen har varit fylld med negativa saker: min telefon gick sönder, i grannhuset bredvid bibelskolan dödade en mamma sina två döttrar alldeles plötsligt, kyrkan hotades av en farlig gruppering som inte gillat de evangelisationsmöten vi ordnade förra veckan i Ruiru-området, och på vägen hem attackerades jag av en drogmissbrukare. Han trodde säkert att han skulle få mina pengar, men mig rånar man inte så bara!! Jag visade honom var skåpet står. Jag kanske ser liten och svag ut, men jag säger dig att jag numera inte är en person man ska hoppa på i första hand. Om en stund kom två män och bar bort mannen som vid detta lag var rasande och ropade efter mig. Ropa bäst du vill vetja, jag är en konungason och mig rör du INTE!

   Det har hänt en massa igen, vet inte riktigt vad jag skrivit och vad jag inte skrivit... Den senaste veckan har jag lärt mig hur mycket som helst av en kraftig kvinna, Sheila Spencer, en pastor från USA. Hon tjänade på ett väldigt välsignat sätt i helandets nådegåva och jag fick vara hennes ”lärjunge” på många möten – och till slut var det jag som skulle leda människor i Andedop och förmedla Herrens helande. En kvinna med en megastor tumör i magen kom till förbön och hon föll av Guds kraft. Hennes mage var lika stor som för en kvinna i typ graviditetens sjätte månad, och vid handpåläggningen rördes något inne i magen, helt som om det påriktigt funnits en baby där (hon var alltså inte havande utan hade en enorm tumör där inne). Tumören ville inte ge sig! Följande dag var hennes mage avsevärt minre, det var som som nån tagit bort flera liter vätska därifrån, och jag tror att hon kommer snart att bli helt och fullkomligt hel. En massa besatta människor har blivit fria, sneda ben har blivit raka... Jesus bekräftar sina löften på ett mäktigt och påtagligt sätt. Har börjat kalla fenomenet "Glory River" när Gud mittiallt ingriper på ett mäktigt sätt, folk faller av Guds kraft, helanden bryter fram som solljuset, demoner flyr och allt det andra underbara sker som bara Gud kan göra. Mera sånt, tack!

 I maj 2014 ”på hemvägen” kommer jag att åka först till Los Angeles på ett litet uppdrag, och sen flyger jag vidare till North Carolina för att vara där typ 10 dagar på olika uppdrag tillsammans med Sheila. Can’t wait!! En underbart smord kvinna. Hon kommer hit igen i september, så vi hinner jobba i lag en del före nästa vår också. Härligt hur Gud leder rätta människor ihop och öppnar de rätta dörrarna.

 Inkommande lördag åker jag iväg till Narok, och det blir mitt största uppdrag hittills. Kommer att stanna två veckor. Jag fick flera tilltal om stället i Finland när jag förberedde resan, och jag vet att Herren vill göra stora ting där! Staden kallas östra Afrikas mörkaste stad, och där finns en massa häxor och annat snedvridet. Staden är massaj-stammens ”huvudstad”. Jag har varit i kontakt med pastor Nicolas som jag kommer att övernatta hos, och han har förberett en hel del för mig... Det blir två/tre predikningar varje dag på olika håll. Jag vill se Herrens ljus bryta igenom det mörker som ligger över staden, och minareten som finns i staden kommer att rasa. Punkt. Jag vet inte om den alldeles bokstavligen kommer att rasa eller om det är en bild för det som sker på det andliga planet – men bönetornet ska ner, det är Herrens ord. Det enda namnet som ska prisas och ropas på gatorna är JESUS. Jag tänker gå runt moskén som Josua gick runt  muren i Jeriko (”by FAITH the walls of Jericho fell”, Josua 6:20), och varje gång de ropar ut en bön från minareten så tänker jag också ropa – och om det så kostar mig min röst så tänker jag ropa högre! Tänker på orden från en av mina favoriter när det gäller kampsånger: ”Steg för steg vi rör oss framåt, intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen, fästen bryts allt ned och ned och ned... Vi vill se Jesus lyftas högt!” Halleluja! Jag tar gärna emot allt det bönestöd som bara finns tillgängligt under tiden 30.3-13.4 då jag är i Narok – men som ni ser händer det ju en del saker också i Kiambu, så bön är alltid välkommet!

 Samtidigt som det sker mycket omkring mig så sker det mycket inom mig. Gud jobbar, rensar, slipar, fixar... Väldigt ofta tar det sjukt, och väldigt ofta är jag ovillig att ge ifrån mig det Han vill ta bort, men till slut inser jag alltid att Han vet bäst. Om Han tar något så är det för mitt bästa, och Han ger något alltid istället för det som tagits bort. Gud är bakom varje god och perfekt gåva (Jak 1:17)! Ibland pirrar det inom mig, och jag undrar vart Gud vill leda mig när Han börjat jobba med sån fart och sån kraft? Ett ord som snurrar i mina tankar varje dag är från Haggai 2:10 ”Den kommande härligheten hos detta hus skall bli större än den förra, säger Herren Sebaot”. Vi har sett bara en glimt av den härlighet som Gud kommer att ösa över sina barn när vi varje dag avverkar en dagsresa närmare Jesu återkomst. Vi kommer att få se större mirakel ske, otroliga skaror bli frälsta, och profetian i Joel 2 (vers 28 framåt) skall uppfyllas på ett mäktigt sätt. Herren skall utgjuta sin Ande över allt kött på ett kraftig sätt, och vi skall göra större verk än Jesus gjorde (John 14:12)! Det vi ser idag är bara början, men det tar inte länge innan större hjul sätts i rörelse, det tyder tidens tecken på alldeles tydligt.

  

 Vill du vara delaktig i allt detta? Vill du resa upp de döda, se helande, driva ut onda andar? Vill du ha en trygghet som inga stormar kan ta ifrån dig? Vill du överbefolka himlen och se helvetet bli åtminstone halvtomt? Säg ditt ja till Jesus, och våga be ”Låt Din vilja ske” – och be det ärligt. Våga be ”Sänd mig dit Du vill” – och be det ärligt. Jag varnar dig – Gud hör bön, och det kan komma att kosta dig allt, men Han ger dig mycket mera! När vi stiger ur bekvämlighetszonen och blir ett verktyg i Hans hand börjar otroliga saker ske. Det är inte alltid lätt, men det är rätt! Minns att så mycket du låter Gud arbeta i dig kommer Han att arbeta genom dig. Om vi inte låter Honom jobba inom oss och forma oss är vi inte nödvändigtvis sådana verktyg som behövs, och då väljer Gud någon annan. Han förkastar dig inte, frälsningen tar Han aldrig ifrån oss, men om vi vill se mera, om vi vill se det hända som Gud lovar oss i sitt Ord och verkligen vill vara delaktiga i det arbetet – då måste vi vara redo att ”dö bort från oss själva”.

Är du redo?