En av dessa
heta eftermiddagar hade jag några timmar ledigt, och jag hade planerat att gå
ner i bönekällaren och vara en god stund inför Herren. På väg ner dit såg jag
att några damer skurade kyrkgolvet, och jag tänkte att jag kan hjälpa dem med
det arbetet. Det blev förstås en stor grej av det hela, att en (vit!) man kan
skura golvet... Nåja, anyway. När jag skurade och tvättade började Gud tala
till mig, och Han påminde om ett löfte som jag gav åt honom hemma i Finland.
Jag sade ungefär ”Gud, nu lämnar jag tiden i Kenya inför Dig. Använd mig som Du
vill, smått eller stort. Jag tror att Du har stora planer, men om Du vill att
jag ska skura golvet så då gör jag det. Jag vill tjäna dig oavsett uppgiften”.
Där var jag på knä i kyrkan och skrapade lös tuggummi från golvet. Jag visste
ändå att detta skulle öppna något lås, det var som ett litet test för mig.
När vi var klara med golvet fortsatte jag ner
till bönekällaren. Jag märkte strax att nu vill Gud tala, så jag steg upp och
började tala i tungor. Om en stund är jag inte i bönekällaren, utan i en
väldigt ljus omgivning, och min blick fästs vid en tröskel framför mig. Jag
visste att det var något speciellt med tröskeln. Vågar jag stiga över till
andra sidan? Visst, jag tar steget. Det steget för mig in i en gammal stenkyrka,
in i det vi kallar vapenhuset. Det fanns spjut, sköldar av olika slag,
armborstar och en massa attiraljer. Plötsligt visste jag bara att jag var i
vapenhuset för att bli utrustad, inte för att lägga bort vapnen som människorna
förr i tiden gjorde när de kom till kyrkan. När jag insåg detta frågade jag med
hög röst ”Var är Andens svärd? Jag vill inte ha något annat vapen”. En stor
soldat med bröstpansar och full armering kom som från ingenstans och räckte mig
ett stort svärd. ”Och trons sköld, jag behöver trons sköld!” Jag räcktes en
vacker, rundformad sköld. Jag undrade vad jag nu ska göra, nu har jag det jag
behövde. Jag tittar åt höger, och ser en liten kammare. En massa präster sitter
och småpratar i ett mörkt rum. Stämningen är så gott som död, det finns damm
och spindelnät överallt, och prästerna ser mig inte. Det finns en jordglob på
bordet, men ett tjockt dammlager gör globen alldeles grå. Under dammet ser jag
ändå konturerna av Afrikas kontinent. Om en liten stund vänder jag om och går
ut. Mittemot mig ser jag ett annat rum. Jag hör gråt och klagan. När jag tittar
in ser jag en väldigt sliten dam som gråter och skakar, och ett litet, kanske
tre-årigt barn som står vid dörren. Den typiska glöden och ivern som barn har i
sina ögon saknas totalt. Det hela verkar kusligt och jag går ut, och stiger in
i själva kyrksalen. En massa folk sitter som saltstatyer, alldeles orörliga.
Stämningen är densamma som i prästkammaren. Det är som om själva livet flytt
detta kyrkorum. Något svart och ont flyger omkring i luften, men ingen märker
denna varelse som jag kanske skulle likna vid en fladdermus. Jag stiger ut ur
kyrksalen.
Gud började förklara vad de olika sakerna
var. Skölden och svärdet var den utrustning som Gud ger mig, Han förser mig med
de rätta vapnen. Det fanns också en symbolik i att jag fick utrustningen på ett
ställe där andra är vana att ge, men min uppgift var att ta emot. Dessutom
förvånades jag över att trons sköld var så liten, jag tänkte att den skulle
skydda hela kroppen, men det var bara en rund liten grej – men den kommer att
växa. Min tro växer när jag använder den! Då blir skölden också större!
Prästerna var alldeles riktigt som alltför
många präster i dagens kyrka. Fasta i gamla verksamhetsformer, blinda för det
Guds Ande vill vägleda dem in i just nu. Jordklotet är en symbol för dop- och
missionsbefallningen, en uppgift som tyvärr samlat en del damm på sig. Läget
har lite stannat efter missionärerna som sändes till Afrika. Snart kommer
Europa att få se en armé av missionärer som kommer från Afrika för att
återuppliva Europas andliga läge.
Det andra rummet, den gråtande kvinnan och det
nedstämda barnet: två grupper kyrkan inte mött med deras behov. Den nutida,
stressade människan, familjemodern som drunknar i krav, äktenskapets problem...
Och för det andra barnen. Vi håller fram en barn-Jesus som ifråntagits Hans
gudomliga kraft. En Jesus som själv sade ”Låt barnen komma till mig, och hindra
dem inte”. Vi bör minnas hur Gud verkat genom barnen – i själva verket är ett
bra exempel en viss Hildegard från Tyskland (läste om henne i bibelskolan under
temat väckelsens historia, fascinerades av denna väckelseledare), som under de
mörka århundradena satte igång en stor väckelse. Gud började tala genom henne
och ge henne visioner när hon var FYRA år gammal. Hon skrev ner en ordlista
över det språk hon talade när hon talade i tungor – över 1000 ord. Gud vill
använda barnen, och vi får inte hindra Honom!
Kyrksalen representerar tyvärr väldigt väl
många kyrkor i dagens Europa. Ett så gott som dött läge. Djävulen själv håller
på att göra intrång i kyrkan med falska läror, Bibelns auktoritet glöms bort –
och tyvärr är både kyrkfolket och prästerna många gånger blinda för den
vilseledning som djävulen står för. Dörrarna är öppna för det onda att slinka
in i kyrkan.
Jag vet inte hur du reagerar på det du läser,
men jag själv får inte ro efter detta. Jag får inte ro för att det finns en
förlorad kontinent. Kyrkor som glider längre och längre bort från Sanningen.
Jag vet att Gud har kallat mig, och jag vill lägga ner mitt liv för att tjäna
Honom till 100%, även om det innebär att predika ett budskap som inte klingar i
allas öron, även om jag måste arbeta ”utanför systemet”. Vi måste komma
tillbaka till kärnan i budskapet – Korsets väg och Korsets kraft! Budskapet om
Jesus skall nå ut till hela världen, och det behövs villiga händer och
fötter.
Jesus, här har du ett par fötter. Varsågod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar