Söndagen
den 3.3.2013
Söndag.
Vilodag. Trots det har jag allt annat än vila inom mig just nu, utan
ångestsvettas och våndas... Nu börjar det trots allt bli bättre, för nu har jag
äntligen lytt Gud. Men usch vad det var jobbigt!!
Mitt i detta vittnande och predikande har Gud
jobbat på ett nytt djup inom mig. Han har lyft fram vissa saker, och Hans ljus
har helt enkelt lyst så klart att jag sett saker på ett helt annat sätt. Han
har visat att jag försökt gömma vissa saker, försökt nöja mig med att förlåta
men inte älska dem som sårat mig osv...
Han lyfte fram tre personer som jag hade ohälsosamma band till, orsakade
av saker som hänt för länge sedan. Eller nåja, den ena grejen hände för bara
ett år sedan, och den är också ett av de mörkaste kapitlen i mitt liv. För ett
år sedan gjorde en person något åt mig som för en stund fick hela min värld att
krascha. Han gjorde något som fick mig att leva i förnekelse en stund innan jag
kunde erkänna (inte godkänna!) vad som hänt. Min identitet fick en spricka,
eller egentligen känns det som att en del föll bort. En del som inte går att
ersätta. Det som hände kan jag inte göra ogjort, och jag kommer att bära på
dessa fruktansvärda minnen under resten av mitt liv. Det är bara Guds nåd att
jag hållits stabil under hela denna tid. Inte många vet om det som hände, och
det är kanske bättre så. Trots att jag är en människa som gärna delar mitt inte
liv med halva världen så går dethär så djupt att det är bäst att hålla det hemligt.
Problemet är att jag en tid försökte hålla det hemligt för Gud. Han grep dock
tag i det, och Han förde mig igenom en tung period där jag var tvungen att
behandla – åtminstone delvis – allt det som hände. Jag visste ändå att jag
måste ta itu med den saken ännu en gång till när den tiden kommer. Jag visste
ändå inte att den tiden skulle komma redan nu.
En dag när jag återvände från mina äventyr
hade jag fått ett meddelande till mitt finländska nummer. Det var han. Personen
jag helst skulle glömma att existerar. Han frågade var jag var och vad som
hörs. Bara att tänka på att han sökt upp mitt nummer tog sjukt ända in i
ryggraden. Hur mycket värre var det inte när Gud nu sade att jag måste svara...
Att jag måste svara att Pappa i himlen också älskar honom. Suck. Jag kan med
nöd och näppe säga att jag förlåtit honom, ja, men att skriva ett meddelande??
Hohhoh. You have got to be kidding me, God! Nå, han skojade inte. Så jag fick
skriva meddelandet åt honom. I kärlek. Inte nog med det, Gud påminde mig också
om två människor från långt bort i mitt gamla liv som jag måste söka upp på
facebook och skriva ett meddelande åt. Otroligt tungt ska jag säga er! Nå, nu
är det gjort, och jag vet att det var Guds vilja, och att fullgöra Hans vilja
ger FRID. Så nu väntar jag på att mina tankar o mina känslor ska hinna upp mig
och friden ska inta mitt sinne igen... :)
Annars är allt bra här. Skolorna, också
bibelskolan, är stängda en vecka pg.a. valen. Vi ber om fred och lugna val,
alla är rädda att händelserna från år 2007 ska upprepas. Då utbröt en massa
oroligheter och över 1000 människor dog och tusentals lämnade hemlösa när
kenyanerna från olika stammar blev vreda på varann.
Efterarbetet fortsätter med dem som kommit
till tro när jag predikat i skolorna, många pojkar är beroende av droger, men
de är fast beslutna om att bli fria. Två av pojkarna har varit utan droger
redan i två veckor, och det är vi tacksamma för! Abstinenssymptomenär dock
svåra, och alla är ju inte heller nöjda med att de slutat konsumera droger...
Så nu har vi grundat en stödgrupp för dessa killar. Gruppen träffas varje dag.
Pojkarna delar ett intresse för rugby, så igår köpte jag en rugbyboll så att vi
kan börja spela när vi träffas. Då kan vi samlas kring något annat än
problemet, vilket kan vara bra från psykologisk synvinkel.
Inkommande vecka ser tom ut ännu, församlingen
har inte planerat särskilt mycket när ingen ännu vet hur situationen utvecklas
efter valen. I varje fall släpper ingen ut mig på gatorna innan de är säkra på
att läget är lugnt. Jag har föreslått att jag skulle bo på barnhemmet denhär
veckan, men det lär inte vara alldeles tryggt heller så vi måste vänta och se
åt vilket håll situationen utvecklas. Jag vet inte om den västerländska median
är medveten om att vi haft två explosioner på olika kampanjplatser, och från
vissa orter har människorna flytt bort när läget blivit så spänt. Vi tror och
ber ändå att det ska lugna sig – i Jesu namn!!
Nu ska jag försöka ta tid med Pappa och kasta
alla bekymren på Honom. He remains faithful!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar