Fran hjarta till hjarta - om identitet.

I Finland ar vi valdigt forsiktiga med vad vi talar numera, begrepp som zigenare och neger ar ju helt enkelt inte nagot man sager. Det ar utpekande och krankande, numera t.o.m. straffbart.Bra sa.

 Jag forvantar mig alltid en omsesidig respekt av de manniskor jag jobbar eller umgas med. Det ar kanske en ganska onodig forvantning i dagens samhalle dar allt handlar om det egna jaget, men jag vill halla upp hoppet gallande manniskoslaktet och tro att det annu finns manniskor som respekterar varandra, och som kanner till orden ”Allt vad ni vill att manniskorna skall gora for er, det skall ni ocksa gora for dem” (Matt 7:12).  

 Kulturen i Afrika ar valdigt annorlunda. Pa manga satt. Det ar onodigt att ga in i en diskussion om den ar battre eller samre an i Finland, kultur som kultur, men den ar annorlunda. Jag upplever den i varje fall valdigt jobbig manga ganger. Jag skulle aldrig kalla nagon av eleverna i bibelskolan ”neger”. Jag ser inte mig sjalv som battre an dem, absolut inte. Tyvarr ar detta inte alldeles omsesidigt.

 Vart an jag gar, ocksa i skolan, kallas jag mzungu. Vithyad. Det var helt okej den forsta manaden, men nu borjar jag bli trott pa att ha en kor av manniskor runt omkring  mig som pekar, ropar ”Mzungu!” och skrattar. Manga av dem springer fram till mig och ber om pengar, som om jag vore rik. Evangelist som jag ar ser jag min mojlighet och sager ”pengar har jag inte, men jag har en storre skatt”, och sa berattar jag om Gud (detta naturligtvis inte i bibelskolan). I varje fall tycks kenyanerna ha en valdigt stereotypisk bild av den vita mannen – och ma det ursaktas dem, for den bilden de har harstammar fran kolonialtiden, och de har ju helt enkelt inte sett manga vita manniskor. Det andrar dock inte det faktum att jag upplever det jobbigt att vara objekt for pekande, ropande och skrattande.

 Ett av de sar jag tydligen fortfarande bar pa ar ett valdigt behov av att bekrafta att JAG KAN, precis som en fyraaring. Det finns fa saker som gor mig sa frustrerad som nar nagon sager ”det dar klarar du inte av” – det far mig att kampa anda tills jag nar malet, kosta vad det vill. Detta ar ett sar som jag vet att Pappa Gud vill hela, och som behover helas om jag ska klara mig har i livet utan att prova pa utbrandhet en gang till. Jag VET att jag inte behover bekrafta att jag duger, jag ar lika bra fast jag skulle ligga dagarna langa i sangen, min identitet ar inte beroende av prestationer. Jag ar alskad av Gud oavsett vad jag gor eller inte gor. Trots det finns detdar behovet kvar – behovet att visa att ”ja e en kaar!”, jag klarar visst dethar, sag inte vad jag inte kan. Nar jag akte in i militaren fick jag hora att jag sakert kommer hem ”maitojunassa”, att jag alltsa avbryter i fortid. Militaren var tuff, men jag kom hem som Korpral och Vuoden Suojelumies. Jag hade bevisat vad jag gar for. Min gymnasietid var tuff, inte minst pg.a. sjukskrivningen som holl mig borta fran skolan i flera manader – men jag kampade. Jag kunde inte tala tanken att stanna langre an tre ar, langre an mina jamnariga. Jag maste bli klar tills varen. Jag blev klar, och jag kan vara nojd med mina vitsord.

 Har i Kenya far jag standigt hora ”den vita mannen skulle inte gora dethar” av manniskor som jobbar med nagot fysiskt. Det vrider inom mig. Jag skulle vilja ropa ”DU VET INTE VEM JAG AR OCH VAD JAG KAN!”. Jag skulle vilja beratta vad jag jobbat med, bevisa vad jag kan. Varje gang marker jag min reaktion, och sager till mig sjalv att jag inte behover bekrafta att jag duger. Jag ar bra som jag ar, lat dem tanka vad de vill.

 Ibland kan jag inte resonera tillrackligt for att lata fornuftet styra kanslorna. Som idag. Bibelskolans elever var ute pa garden och jobbade med att rycka upp rotter och klippa gras med olika antika verktyg. Igen ropade de efter mig att jag skulle da aldrig gora det de gor, jag skulle aldrig smutsa ner mina hander osv... Och sa skrattade de och tyckte att jag kan ga och sitta vid datorn istallet. Jag blev arg. Jag blev fruktansvart arg. Jag blev som Ferdinand i Disney-klippet vi ser i ”Kalle Anka och hans vanner onskar God Jul”. Jag lamnade mina saker pa marken, slangde av mig ryggvaskan och gick med bestamda steg fram till en av pojkarna, tog hans konstiga djungelkniv och borjade jobba pa de tjocka buskagen och det hoga graset. Jag slungade kniven fram och tillbaka, det yrde gras och jord overallt. Jag svarade inget nar de andra kommenterade mitt arbete. Jag jobbade som en akta Tiainen ska jag saga. En hel timme jobbade jag med att riva upp rotter, sla ner buskage och ho. Svetten rann (helt bokstavligen alltsa), jag hade muld i skorna, fickorna, munnen och oronen. Ja, overallt. Solen var het, men jag tankte inte lata nagot hindra mig.

 Om en timme borjade jag bli svag, det rann vatska ur handerna som fatt trevliga blasor, och jag visste att jag maste fa vatten. Jag gav djungelkniven at en av killarna som statt och tittat pa, och sa gick jag ivag. Ingen sade nagot. Jag hoppas de forstod att man inte ska leka med den finska mannens kanslor.

 En annan sak som gor mig fruktansvart frustrerad ar nar manniskor pratar om mig som om jag fotts med en silversked i munnen – som om jag under mitt liv fatt allt jag nansin onskat. Det som gjorde mig mest frustrerad var nar en av lararna i bibelskolan pratade om hur vi gar igenom olika saker och motgangar i vara liv – och sa sade han nanting i stil med ”ja, alla forutom Patrick som vaxt upp i Europa”. Ursakta mig? Jag hade lust att stiga upp och ga ut ur rummet med detsamma. Jag ville inte ens saga nagot. Vad i hela fridens namn vet han om mitt forflutna? Vad vet han om vad jag gatt igenom, hur otroligt tuffa ar jag haft? Okej, jag har inte gatt 15 kilometer dagligen for att fa rent vatten. Anda skulle jag inte pasta att mitt liv alla ganger varit latt. De svarigheter vi moter i Finland ar kanske annorlunda an de som finns i Afrika, men att borja jamfora och fraga vilken som ar varre ar inte andamalsenligt. Svarigheter ar alltid subjektiva, och vi upplever saker sa olika att en objektiv jamforelse ar omojlig. Dar jag satt i bibelskolans klassrum kunde jag inte gora annat at be. ”Forat mig mitt hogmod. Min identitet skall inte vara i mitt forflutna utan i Dig, och det skall inte kannas nagonstans om nagon gor en kommentar om det som varit. Kottet skall do.” Sa ar det ju. Kottet skall do till den grad att det inte kastar oss varken till hoger eller vanster vad folk an sager om oss – for kottet ar dott. Det ar inte mera vi som lever utan Kristus som lever i oss (Gal 2:20). Det var inte anda sa det kandes dar jag satt i kallaren och alla andra elever tittade pa den vita mannen som sakert bor i ett hus av guld...

 Nu kan du tycka att jag ar alldeles korkad nar jag reagerar sa starkt. Da far du gora det. Det ar i varje fall sa det kanns for mig nar folk ifragasatter min formaga eller forbiser det faktum att jag kanske haft en del jobbigheter i mitt liv. Detta beror helt enkelt pa att jag under sa manga ar, anda tills jag blev 15 och kom till tro (och till en viss grad efter det) trodde att mitt varde fanns i de saker jag gjorde, mina prestationer. Jag var inte nojd om jag inte fick klassens basta vitsord i provet. Jag var inte nojd om jag inte hade skolans basta betyg. Ibland blev kraven orimliga, och jag blev besviken i onodan. Och det varsta – jag trodde att andra ocksa blev missnojda om jag inte var den basta.

 Nar jag kom till tro fick jag hora att det fanns en Gud som alskar mig. Pappa Gud som tycker om mig for att jag ar unik, for att Han skapat mig precis sadan jag ar – underbar. Las garna Psalm 139! Han bryr sig inte om mitt betyg och mina vitsord. Han bryr sig inte om mina prestationer. Ja, Han glads med mig nar jag gor val ifran mig. Ja, utbildning och arbete ar bra – men det ar inte en forutsattning for Guds karlek. Han alskar mig lika mycket om jag bara ligger i sangen och gor absolut ingenting nyttigt. Han alskar lika mycket sina rullstolsbundna barn och maratonloparna. Det har 0% med prestationer att gora.

 I Bibeln laser vi om tva forbund. Det forsta ingick Gud med sitt folk Israel, och den innebar ett lagiskt liv. Den enda vagen till Gud var absolut renhet och rattfardighet genom att folja lagen till punkt och pricka. Nagot en manniska inte helt enkelt klarar av – for alla har vi syndat och gatt miste om harligheten fran Gud (Rom 3:23). 

 Sedan hande nagot som andrade varldshistorien. Nagot Gud hade forberett anda sedan begynnelsen, nagot Han forberett sitt folk for genom profeterna. Han sande sin Son. Han sande sin Son for att forsona vara synder och oppna vagen till Honom igen. Han ville ge oss fritt tilltrade till sin himmelska tron. Tronen dar vi far boja kna i odmjukhet, men dar vi ocksa far mota den karleksfulle Fadern, dar vi blir upprattade, bekraftade och styrkta i var egen svaget. Dar far vi grata och ropa ut av smarta nar vi moter svarigheter – och Fadern hor oss. Han ser till oss i karlek.

 Jesus kom for att instifta det nya forbundet. Ett forbund av nad och forlatelse. Han upphavde inte lagen, men Han fullbordade den (Matt 5:17), eftersom Han var utan synd (Heb 4:15). Detta ar det nya forbundet. Det forsta handlar om vara egna prestationer och lagen, den andra handlar om nagot som redan gjorts for oss. I det andra forbundet skall vi inte sjalva prestera nagot for att uppna rattfardighet – det ar endast genom Jesu blod. Vi skall och kan inte heller gora nagot for att bli godkanda eller bekraftade. Gud alskar oss som vi ar. 

 Jag ar oandligt tacksam att jag far leva i Nadens tid. Att jag inte hopplost behover forsoka uppfylla lagens krav. Jag skulle aldrig ha klarat det. Jag far leva och tro att Jesu korsdod och offer ar tillrackligt. Likasa har jag i Honom min identitet. Inte i vitsord. Inte i andra manniskors asikter. Inte i mina prestationer. Inte heller i mina misslyckanden. Inte i mitt forflutna. Bara i Jesus och det Han ar och det Han gjort for mig. En av mina favoritverser i Bibeln sager att jag lever gomd i Jesus (Kol 3:3, eller som en annan bibeloversattning sager ”ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus i Gud”). Jag ar gomd. Jag ar osynlig. Nar manniskor sager nagot mot mig sa far jag ”gomma mig i Kristus”. Jag behover inte bevisa nagot. Jag behover inte visa vad jag kan och klarar av.

  

 Efter en dag som denna, da jag igen fallit for den gamla vanan ”minahan naytan mista mina olen tehty”, ar det mer an halsosamt att stanna upp infor dessa bibelord och gora som Maria gjorde efter att angeln besokt henne – BEGRUNDA DET. Inte konstatera att jovisst, det dar vet jag, utan verkligen skriva det pa mitt hjartas tavla. Jag ar alskad, perfekt, vardefull och tillracklig sadan jag ar. Inget behover eller kan tillaggas.

 Nasta gang nagon ifragasatter min formaga att gora nagot hoppas jag att mitt beteende ar mera moget. Nasta gang nagon tror att jag vaxt upp i presidenthuset sa far de val tro det. Jag definierar mig inte utifran mitt forflutna. Inte utifran det jag kan och det jag gor. Min identitet ar i Jesus Kristus, den orubbliga grunden, Han som ar densamme igar, idag och i evighet (Heb 13:8).

Hur ser du pa dig sjalv? Var har du forankrat din identitet?

” I detta hopp ager vi ett tryggt och fast sjalens ankare, som nar innanfor forlaten” (Heb 6:19)