Guds lilla luffare

Ganska exakt 5 551 kilometer i buss under den senaste månaden. Det börjar kännas i baken ska ni veta! Glad, tacksam och nöjd över att Gud välsignat mig med en sån underbar semester både i Australien och Nya Zeeland. Jag har äntligen haft tid att förbereda olika saker för Finland - förbereda undervisningar, skriva och rita broschyrer, skriva ner visioner och framför allt BE för allt det som komma skall. Underbart! Nu är det 24 dagar kvar tills planet landar i Finland, och jag kan knappt vänta! Kenya var ett träningsläger, Australien ett mellanskede och en mogningsfas - nu börjar det egentliga arbetet! :)

 Har ofta under resan märkt hur Gud lett mig till olika människor för olika syften. Skrev tidigare om killen jag satt bredvid i bussen i Australien, och vår relation har utvecklats till något mycket positivt. På samma sätt har hela resan varit full av små människomöten, där Gud uppmuntrat mig att så frön och lämna resten åt Honom. Ibland genom att berätta om Gud, ibland har Gud gett ett profetiskt ord, ibland genom att bjuda någon på lunch - kärleksgärningar bryter ibland murar vi inte hade en aning om att fanns!

  Jag hade en underbar upplevelse om Guds vägledning för bara någon dag sedan i Christchurch. Jag kom att övernatta hos ett par vars son jag mötte i Australien. Hans föräldrar hade varit missionärer på en av öarna utanför Australien, och startat en stor kyrka som vuxit tills medlemsantalet översteg 2000! Tyvärr hände dock något mycket tråkigt i kyrkan alldeles plötsligt, och pastorsparet blev sårade, lämnade kyrkan och flyttade till Nya Zeeland. De lämnade inte bara kyrkan de startat, utan även allt som heter kyrka och församling.
  Jag visste att jag kom in till deras hus av en alldeles speciell andledning. Jag insåg ganska fort vad det var när paret berättade denna historia - Gud kallade dem tillbaka in i Hans närhet. Visserligen hade Han aldrig upphört att kalla dem in i sin närhet, men nu kallade Herren dem på ett alldeles speciellt sätt (på finska etsikkoaika, på engelska time of visitation, undrar just vad det heter på svenska?) Jag fick vara ett lyssnande öra när de berättade om sina upplevelser. Genombrottet kom dock inte före kvällen när mamman i familjen var borta, och jag fick vara på två med fd. pastorn. Efter ett visst antal glas med rom och Coca-cola (jag föredrog endast Cokis...) öppnades alla tänkbara portar, och han grät. Han GRÄT, som en stor man alltså. Kan inte berätta precis vad som hände, men det var mycket välsignat. :)

 Samma dag besökte jag ifrågavarande mans mamma, en underbar dam på 80 år, en äkta förebedjare. Jag berättade åt henne om mina visioner och planer för Finland, och hon bekräftade mycket av det jag gick och funderade på - och så satt hon säkert över tre kvarter på telefonen... "Hold on darling, I just need to make a call... Yes, hi Helen. I'm just calling you to let you know that I'm sitting here with a young man, Patrick. He is in the Lord and heading home to do great works for Jesus there [lämnar ut det specifika hon sade, för det är ju en hemlis ännu för er!], we will pray for him, won't we?"
 Jag tror denne käre syster i Herren aktiverade alla bönegrupper på hela nordön i Nya Zeeland. Men bra så, det behövs! Vi bad också tillsammans, och det var underbart att höra henne be, för det var verkligen hjärtats samtal med Gud. Så ärligt, så enkelt, och med en så stor tro! Halleluja! Skulle gärna ha adopterat henne, men lät dock bli. At least for now.


Nu måste jag packa ner datorn och checka in, för snart lyfter planet som tar mig till Cook Islands. Det blir en vecka tillsammans med Ungdom med Uppgift (UMU), och därefter bär det av till Healing Springs Church, North Carolina!

Ses snart, kära vänner!